De så kallade "straffen"
Det finns saker som passerar förbi, en ser dem, men lägger inte större vikt vid dem. Sen finns det saker en ser, lägger märke till, uppmärksammar, som etsar sig fast på näthinnan, sparas i minnesbanken. Saker som berör en känslomässigt.
Det här är länken till en artikel som publicerades i juni 2015, det är en artikel som inte bara passerade förbi. I alla fall inte för mig. Den väckte en enorm frustration hos mig och idag när länken helt plötsligt dök upp i mitt flöde på facebook, så tändes återigen den där ilskan.
Jag minns vart jag var när jag läste artikeln. Jag minns hur upprörd jag blev. Jag minns hur jag tog upp det bland människorna jag var med då och jag minnas vad de svarade.
Det som gjorde mig mest upprörd var straffet, domen. 180 h samhällstjänst, eftersom de tog "hänsyn" till gärningsmannens ålder.
Det går 24 h på ett dygn, 48 h på två. 180 timmar är alltså 7.5 dygn. Straffet var alltså, sammanlagt 7.5 dygn. Om vi skulle se på straffet utifrån ett 100% jobb, som generellt sett innebär 40 h arbete per vecka, så innebär det att gärningsmannen i fråga ska utföra samhällstjänst under 4.5 vecka.
4.5 vecka är inte lång tid. Inte i förhållande till tiden det kommer ta för den lilla flickan att bearbeta det som hänt. Inte i förhållande till hur lång tid det kan ta att bygga upp sig själv igen, efter att någon annan tagit allt, som en gång var ens eget.
En våldtäkt är inte bara ett knytnävsslag i ansiktet. Det är inte bara kopplingen mellan nervcellerna i kroppen, som skickar signaler till hjärnan och berättar för oss att det gör ont. Precis som alla övergrepp, så påverkar en våldtäkt så mycket mer än "bara" den fysiska kroppen. Om en stad blir bombad och allt i staden raseras. Alla husen slås i spillror, allla människor blir skadade, avlopp, elektricitet, slås ut. Då tar det inte 4.5 vecka att bygga upp staden igen. När någon trampar rakt in i ens revir på det sättet, tar en ångvält och bara krossar allt, då tar det inte 4.5 vecka att reparera de inre skador den lämnar efter sig.
Det gjorde mig upprörd, hur kan de likställa en våldtäkt med 4.5 veckas samhällstjänst? Vilka signaler sänder det ut till allmänheten? Vilka signaler sänder det ut till offret? Vilka konsekvenser får det för andra inblandade?
Frågorna hopar sig i mitt huvud.
Men vet ni vad, det är inte längre straffet i sig, som gör mig mest upprörd, jag ser det inte som lika relevant längre. Det är reaktionerna jag fick från de jag umgicks med den där dagen i juni. För svaren jag fick på min frustration var att jag, istället för att vara arg över det låga straffet, borde vara nöjd med att gärningsmannen blev dömd över huvud taget.
Det finns alltså saker som bara passerar förbi, som vi registrerar undermedvetet, men inte berörs av. Sen finns det saker som kommer vara med oss föralltid. Ett sexuellt övergrepp är en av de saker som aldrig glöms bort av offret. Ett sexuellt övergrepp finns med oss resten av livet.
Det ÄR ett brott att förgripa sig sexuellt på en annan människa, precis lika mycket som det är att göra inbrott, råna en bank, eller begå ett mord.
Det är anledningen till att jag inte är nöjd, för ingenstans i vårt rättssystem, så är det de signaler som sänds ut.